”Freden var vår uppgift”

Krönika Det var med anledning av den tragiska terrorattacken mot bland annat New York den 11 september 2001 som USA knappt en månad senare inledde en invasion av landet. De lyckades ”sälja” in att det var viktigt att bekämpa talibanerna, och fick med sig ett antal länder i denna kamp. Sverige ställde upp.

Fem svenskar har hittills dödats i ”fredens tjänst”. Att bli dödad måste man ta med i beräkningen uttryckte sig flera personer nyligen. När döden blir en verklighet är det svårt att förstå. Tankar är en sak, verklighet en annan. Inte skulle min son eller dotter drabbas, sambo eller make. Att åka ut på denna mission var kanske ett sätt att tjäna pengar men inte med döden som insats.

Skulle statsminister Fredrik Reinfeldt eller försvarsminister Sten Tolgfors vilja skicka sina barn att försvara, förlåt befria, Afghanistan? Troligtvis får vi inget svar på denna fråga. De och andra som är positiva till att det finns svenska trupper i landet skulle avvisa frågan med att den är hypotetisk, eller att det inte är aktuellt eftersom deras barn inte har åldern inne för att göra militärtjänst.

Sköt för att döda

För min egen del skulle jag ha deltagit i ett FN-uppdrag. Av en tillfällighet träffade jag en person som varit ute på ett uppdrag under FN:s flagga. Han berättade följande, mycket förkortat:

”Vi patrullerade och bevakade ett område. En morgon befann vi oss i en väl skyddad skyttegrav. Plötsligt blir vi beskjutna. Vi besvarar inte elden. Vi är där för att bevaka freden och har ingen lust att skjuta tillbaka. Vi är alliansfria svenskar och freden var vår uppgift. Tanken på att vi skulle skada någon fanns inte bland oss i skyttegraven, förrän… Plötsligt blir kompisen som ligger bredvid mig sårad av en kula. Vi fylls alla av vrede och börjar urskillningslöst skjuta tillbaka, för att döda. Och vi dödade några. Fiendeelden upphörde. Nu, några år efter, har jag fortfarande inte kommit över detta”, sa personen jag mötte, medan tårarna rann utför hans kinder. Själv fick jag något viktigt att fundera över.

Alliansfria?

Det är lite märkligt att Sverige, som vill kalla sig alliansfria i fred och neutrala i krig, skickar människor till krigets Afghanistan. Vårt land har inte haft någon större kontakt med landet. Några enstaka svenskar har besökt landet. Men de som gjort mest nytta från Sverige och verkligen bidragit till landets utveckling är Svenska Afghanistankommittén. Skolor och bistånd har gett resultat och förtroende hos civilbefolkningen. Detta är förmodligen det bästa sättet att få till en demokratisk utveckling i landet. Historiskt sett har utbildning varit en viktig del i detta. Viktigt är att flickor och pojkar få samma möjlighet att gå i skola och utbildas.

Nu finns det svenska trupper i Afghanistan. Dessa trupper står under befäl av NATO och ISAF (International Security Assistance Force). Det är lite oklart var FN finns i detta sammanhang. Är de svenska trupperna där för att säkra freden eller för att bekämpa en osynlig fiende? Den frågan torde inte få något tydligt svar.

Meningslöst

När en soldat blir dödad uttrycks medkänsla från militären och politiker, vilket är mycket viktigt. Soldaten tilldelas postumt medalj för sin insats. Dock kan orden eller en medalj aldrig ersätta den som omkommit. Det känns meningslöst att en ung människa offrar sitt liv – för vad? På det finns inget svar.

Det vore bättre att satsa den dryga miljard den svenska militären kostar per år på biståndsverksamhet i landet. Det skulle på sikt leda till demokrati och utveckling. Det är tid för en planerad reträtt av den svenska militären från Afghanistan.

Konrad M Meles medverkar som fristående krönikör på Svågerpolitik.

Fler som skriver om Afghanistan: Skånskan, Expressen, Sydsvenskan, Expressen (2)