Det var en gång ett högerparti…

Krönika ”Vi kallar oss för moderaterna”, föreslog någon.

”Bra”, sa alla medlemmar. ”Då slipper vi att höra att vi är ett högerparti”, tyckte en del.

För är man moderat är man lite lagom, men det går inte att kalla ett parti för ”lagom” var den allmänna meningen. Rösterna kom och man fick åter fler platser i riksdagen. Efter en tid gick det dock trögt igen…

Nu fanns det tre personer, Fredrik Reinfeldt , Sven-Otto ”Totto” Littorin och Per Schlingmann, vilka tyckte att man borde ta tag i partiets problem. Revolution i partiet kunde man inte tänka sig men alla tre var smarta och läskunniga. Det senare gäller åtminstone en av de tre.

”Jag har en idé”, sa Fredrik.

”Du har en idé”, sa Totto.

”Men jag hade den först”, sa Per.

”Hur kan ni veta vilken idé jag har”, morrade Fredrik.

”Vi är ju kompisar alla tre”, sa Totto. ”Lika nära som Måns, Bill och Bull. Du har alltid rätt Fredrik och du är den smartaste av oss.”

Sluga arbetarpartiet

”Eftersom jag är mer läskunnig har jag sett att det finns ett parti som har över 40 procent av väljarna bakom sig. De heter Arbetarpartiet Socialdemokraterna och har en mysgubbe som partiledare, Göran någonting.”

”Ett parti för arbetare”, sa Per.

”Ett arbetarparti”, sa Totto.

”Nej, så menade jag inte”, fortsatte Fredrik. ”Vi måste vara sluga och använda oss av de braaaaa saker de har haft. De har suttit allt för länge vid makten.”

”Sluga var ordet”, sa Per.

”Ordet är sluga”, instämde Totto.

”Sluga arbetarpartiet blir bra”, sa Per.

”Nej, ni förstår inte riktigt vad det handlar om”, förklarade Fredrik och fick ännu mer mörka ögon samt ängslan i rösten. ”Det går inte att kalla ett parti för det sluga arbetarpartiet.”

”Arbetarpartiet moderaterna”, föreslog Totto.

”Nja, inte riktigt bra”, sa Per.

”Vi måste ta i ordentligt”, ansåg Fredrik. ”Det kommer att bli en nygammal politik vi kommer att satsa på.”

”Nygamla moderaterna”, kvittrade Totto förtjust.

”Gamla nymoderaterna”, försökte Per.

Privatisera allt

”Fattar ni inte! Vi kan inte dölja att vi vill ha igenom vår gamla politik med klasskillnader, rut och rot, privata sjukhus för de som kan betala, sämre sjukpenning och sämre ersättning från a-kassa, sälja ut statliga företag, privatisera hela skolväsendet och allt annat som finns”, fortsatte Fredrik.

”Jag, Fredrik, föreslår att vi kallar oss för de nya moderaterna – det enda arbetarpartiet.”

Det blev för mycket för Totto och Per. De utbrast tillsammans för en gångs skull; ”Moderata arbetarpartiet!”

”Här är det jag som bestämmer. Nu har jag sagt vad som gäller”, konstaterade Fredrik.

”Nu gäller det”, sa Per.

”Vad är det som gäller”, undrade Totto.

”Sluta med tramset”, sa Fredrik barskt.

”Jag är den som är mest läskunnig i gänget”, sa Fredrik med eftertryck. ”Titta vad jag hittat.”

”Du har hittat en broschyr med en underlig röd gubbe på”, tyckte Totto.

”Nej, det ska föreställa en ros”, förklarade Fredrik.

”Så ser ingen ros ut”, sa Per.

Pensionärerna får betala

”I den har jag hittat massor med bra saker. Men jag tar bara de förslag som gynnar vår gamla högerpolitik. Sedan sänker vi skatten för de som arbetar och skapar skillnad. De som är sjuka, arbetslösa och pensionärer får betala kalaset. Och det bästa av allt är att alla som arbetar blir nöjda och kommer rösta på vårt parti istället för det andra, gamla arbetarpartiet.”

”Nöjd var ordet Fredrik”, tyckte både Per och Totto.

”De som är sjuka och arbetslösa får alldeles för höga ersättningar från deras försäkringar och de sänker vi”, förklarade Fredrik. ”Följden blir att de kommer må ännu sämre och inte orkar protestera. Det blir en stor och helt ofarlig grupp.”

”Vi kan protestera åt dem”, ansåg Totto.

”Protestera var ordet”, sa Per.

Ge till de rika

”Dumheter”, fräste Fredrik. ”Fattar ni inte att vi gör som Robin Hood, fast tvärt om. Ta från de fattiga och ge till de rika!”

”Nej”, sa Totto, som i grunden var en rättskaffens människa.

”Nja”, sa Per, som fattade och tyckte det var bra.

”Nu kör vi”, ropade Fredrik.

”Vem är det som kör”, funderade Totto.

”Jag, med Per i framsätet”, förklarade Fredrik. ”Du kan få åka i baksätet Totto.”

Fredrik och Per hade likt Pomperipossa och Pinocchio fått långa näsor som trycktes in i framrutan. Näsorna skymde sikten och bilen gick från vänster sida till höger. Likt ”Prästens lilla kråka”, än slank hon hit och än dit – och rakt ner i diket. Så gick färden.

Totto tittade förskräckt på sina kompisar och deras ofantliga näsor och suckade ”Att ta från de rika och ge till de fattiga”.

”Nej”, vrålade Fredrik och slängde ut Totto. ”Vi ska ta från de fattiga och ge till de rika. Det är vi som är de nya moderaterna, det enda arbetarpartiet!”

Konrad M Meles medverkar som fristående krönikör på Svågerpolitik.